22:40:00
om det vore min tur.
Idag kände jag mig stolt över mina framsteg på terapin. Att jag lyckades ta mig iväg för hjälp när jag i September knappt ville äta eller kunde sova. Vaknade med ångest. Ville inte leva. Men nu är jag mig själv igen. Jag kanske inte ville leva just då,men jag försökte hitta något som som gav anledning till det. Ridningen på onsdagar var en sak.Det höll mig vid liv, min sambo som försökte få mig att äta och sen M på terapin. Som är så bra på sitt jobb.
Hon ställde väldigt raka frågor. Som om jag ville leva. Jag insåg att det ville egentligen inte just då . Men med den insikten fick jag även insikten att jag ville hitta livsglädje. Jag ville inte känna hopplösheten i att vara ofrivilligt barnlös, eller sorg efter pappa, jag ville inte ha rörigt hemma eller tampas med min troliga Adhd. Jag ville ha hjälp och med frågan insåg jag att det viktigaste för att hjälpa mig själv var att åtminstonde försöka vilja leva. Försöka hjälpa mig själv. Jag har aldrig stött på en bättre person inom psyk som M. Hon nådde mig när jag var i panik. Hon fick mig lugn.oftast. lugnare än jag var.
Det känns som hon förstår mig.
Hon lät mig byta roll en gång. Hon låtsades vara jag och jag var hon. Jag garvade åt mina egna bekymmer och försökte komma med goda råd till mig själv.
Idag kom vi ett litet steg närmare mot min adhd utredning. Lämnade papper till henne idag med massor frågor.
kändes ändå bra efter samtalet.
Men ikväll kom den där barnlängtan. Jag var på ett ljusparty ikväll. Värdinnan har en 6 månaders....
Jag önskar någon gång det är min tur. Bli gravid, fixa barnrum, köpa kläder, välja namn, känns något växa, känna något sparka i magen, se en fot, känna ett huvud eller liknande i magen, första mötet den dagen du föds, amma, se dig växa, någon som ropar mamma, du som skulle vara en människa skapad av oss, av kärlek. Om det ändå vore min stund att träffa dig