Fröken Regnbåge <3

Det är nog olika hur man känner. Olika omständigheter gör att man olika lätt tar till sig sitt barn och olika lätt för att känna den där kärleken! 

Jag fick höra att det kan vara så att man inte känner den där kärleken först, att det tar ett tag men det är okej. 

Att om man känner så har man tur.

Jag måste haft tur isåfall! 

 

Jag minns att allt var så overkligt! Dagen då Leander kom! 

Jag åkte in på natten till den 29/6. Jag hade haft känslan hela dagen att snart kommer han. 3 veckor för tidigt var det men jag kände att han var redo och ville ut. Vi hade nog ett band redan då när han var i magen. Därför visste jag bara att det skulle bli som det blev. 

Säkert i allafall en vecka innan han kom så hade jag sagt till sambon att jag tror när värkarna kommer så kommer de med buller och bång, utan förvarning. Det kommer vara riktiga värkarna då, sen kommer han då. Jag kommer inte få förvarning. Jag bara visste det. Jag hade inte känt direkt några förvärkar alls och var i vecka 36. Därför visste jag att grabben inte tänkte ge mor sin några förvarningar.

 

Så blev det oxå! 

Den 28/6 på dagen var första dagen som jag hade värkar och sammandragningar. Det började på morgonen och fortsatte under dagen. Jag började ana att han skulle kanske komma snart. Jag kände att det blir nog som jag sagt. 

Men jag försökte vara lugn. Jag visste att ja man kan ha förvärkar länge innan det var dags. Så även om jag innerst inne visste så gjorde jag ingen större grej av det då på dagen. Jag vilade om jag hade ont. Grejjade hemma när det onda släppte.  Men på kvällen trots vila och lugn så hade jag ont. Det blev tätt mellan värkarna och jag började spy. Jag ringde förlossningen. Jag lyssnade på deras råd att jag skulle ta alvedon och vila. Känna efter om värkar/sammandragningar skulle avta. 

De gjorde dem inte så vi åkte in. Jag var bara öppen 2 cm. Men eftersom jag spydde, hade så ont så fick jag "sovdos" . 

Värkarna gav inte med sig fast jag fick testa med något som skulle ta bort dem. De var riktiga värkar men inte effektiva. Jag fick mer dos för att försöka sova. Hjälpte inte. Efter 12-13 timmar var jag öppen 3 cm och var i aktiv förlossning. 

Det var nog runt  klockan 14 den 29/6. 

Jag fick kämpa med smärta och illamående i de timmarna. Efter det fick jag epidural. Då somnade jag efter det en stund. Det hjälpte ett tag. Men när jag öppnat mig mer så gjorde det ändå ont för trycket kändes ändå. (När det närmade sig och jag var öppen ca7 cm) Men jag kämpade med illamående  o smärta och mini kämpade i magen🖤

Sen 22:46 kom han efter 45 min krystande och ca 24 timmar på förlossningen. 

Jag minns den overkliga känslan när jag kände hans huvud började komma ut. Jag kände med mina händer. Varje värk så kände jag mer av hans huvud. Då var jag fokucerad att hantera smärtan. Men nu kan jag känna att gud vad häftigt det var! 

Precis när jag fick honom på bröstet var allt så overkligt! Men tror jag sa hej älskling 🖤

 

Det är klart att allt tar tid att smälta! Men jag kände väldigt stark kärlek till honom direkt! Det är ibland ofattbart hur mycket man kan älska sitt barn!

Men första dagarna är man ju trött, lite desorienterad. Man blir ju i den lilla bebisbubblan. Men jag har alltid och kommer alltid älska min son🖤