23:25:00
Det hör med att sova när man har jour på jobbet vad är det?
Jag funderar som vanligt för mycket. Kanske har det med att göra att att jag är på jobbet och har svårare att somna, då funderar jag.
Idag som många dagar funderar jag på barn. Jag vet att att jag har rädslor, kanske är dem en orsak som göra att det står still och kanske borde jag erkänna dem för mig själv...
Jag är livrädd för att inte vara en bra mamma, jag har så höga krav på mig själv att allt ska vara perfekt. Jag måste vara på rätt plats i livet och allt sånt. Jag är rädd för att jag inte ska klara av att ha rutiner. Jag är rädd att vårt hem ska vara rörigt och inte passande för ett barn. Jag är rädd för att socialen ska ta våra barn. Det skulle vara det hemskaste.
Jag är rädd för att inte kunna finnas där för mina barn så mycket de behöver. Att inte räcka till. Jag vet att detta är bara rädslor. För jag älskar barn och skulle göra allt för mina barn, jag vet att det skulle finnas många många föräldrar som är mindre lämpade än mig. Jag borde inte vara så hård mot mig själv. Det finns ingen tid som är mer perfekt. Utan tvekan är mina onödiga rädslor. Jag önskar bara att jag kunde släppa allt och tänka att när det är meningen så får vi svar. Men jag är lite trött på att inte veta. Jag är trött på att längta. Jag är färdig med läkare som inte vill hjälpa mig och som frågar om jag vill ha p-piller som behandling, då mina vanliga hormoner funkar sådär. . Jag är för dig med allt sånt. Jag är färdig med att känna att jag inte duger när de är fel. Jag är färdig med allt som alla tänker att vi ska hinna görs innan barnen! Vi åker ofta på ställen jag tänker att det vore kul att ta med barn till. Jag gillar sånt. Vad är det vi ska hinna? Festa? Nej tack så viktigt är det inte. Resa? Det kan man planera in sen oxå. Egentid med älskling? Ja men det lär vi ju ha sen oxå? Varför låter det hela tiden som man måste sluta leva för att man får barn? Man slutar ju inte leva man bara förändrar livet när man skaffar barn. Någon som känner sig lika som mig?
Idag som många dagar funderar jag på barn. Jag vet att att jag har rädslor, kanske är dem en orsak som göra att det står still och kanske borde jag erkänna dem för mig själv...
Jag är livrädd för att inte vara en bra mamma, jag har så höga krav på mig själv att allt ska vara perfekt. Jag måste vara på rätt plats i livet och allt sånt. Jag är rädd för att jag inte ska klara av att ha rutiner. Jag är rädd att vårt hem ska vara rörigt och inte passande för ett barn. Jag är rädd för att socialen ska ta våra barn. Det skulle vara det hemskaste.
Jag är rädd för att inte kunna finnas där för mina barn så mycket de behöver. Att inte räcka till. Jag vet att detta är bara rädslor. För jag älskar barn och skulle göra allt för mina barn, jag vet att det skulle finnas många många föräldrar som är mindre lämpade än mig. Jag borde inte vara så hård mot mig själv. Det finns ingen tid som är mer perfekt. Utan tvekan är mina onödiga rädslor. Jag önskar bara att jag kunde släppa allt och tänka att när det är meningen så får vi svar. Men jag är lite trött på att inte veta. Jag är trött på att längta. Jag är färdig med läkare som inte vill hjälpa mig och som frågar om jag vill ha p-piller som behandling, då mina vanliga hormoner funkar sådär. . Jag är för dig med allt sånt. Jag är färdig med att känna att jag inte duger när de är fel. Jag är färdig med allt som alla tänker att vi ska hinna görs innan barnen! Vi åker ofta på ställen jag tänker att det vore kul att ta med barn till. Jag gillar sånt. Vad är det vi ska hinna? Festa? Nej tack så viktigt är det inte. Resa? Det kan man planera in sen oxå. Egentid med älskling? Ja men det lär vi ju ha sen oxå? Varför låter det hela tiden som man måste sluta leva för att man får barn? Man slutar ju inte leva man bara förändrar livet när man skaffar barn. Någon som känner sig lika som mig?