22:21:27
Något är fel
Känslostorm just nu. Blandade känslor som känns som en virvelvind i hela min kropp. Just nu kom allt tillbaka igen! De som jag så gärna vill lämna bakom mig. Jag tycker det är hemsk och gråter för alla som råkat ut för liknande som mig. Jag vet att det är en del som på ett eller annat vis känner igen sig. och jag känner att jag börjar förstå varför det är så många som inte har jobb. Vilka krav ställs inte idag???
Det är orimliga krav. Man ska vara en robot ta mig tusan. En robot programmerad på perfektion.
Helst ska alla vara lika, stöpta i samma form.
Jag var 19 år! Hade en dröm att bli specialpedagog. Jag började plugga 2008 på högskolan till förskollärare. Jag älskar barn och alla jag känner tyckte det var det bästa jag kunde göra. Jag ville bidra till samhället och jag började plugga direkt efter skolan. Jag insåg snart att jag hade svårt men kämpade på som alltid. Jag var nästan aldrig ut och festade utan var hemma och pluggade. Jag gjorde allt för utbildningen. Satsade tid( mina bästa ungdoms år) och pengar ( har levt på 2,500:- under dessa år) plus stödet från min älskade sambo.
När jag var inne på min näst sista termin så började jag inse för mig själv att jag har add( alt adhd) jag insåg att jag fungerar inte som alla andra och att det kanske beror på de.Jag glömmer hela tiden och tappar bort saker. Jag har svårt att planera och har svårt att fokusera ibland. Jag tar längre tid på mig att lära mig rutiner. Dessa svårigheter har jag levt med hela mitt liv. Men jag har tigit och kämpat mot ett samhälle som anser mig vara slarvig och lat. Men jag är extremt ambitiös. Annars skulle jag inte vara där jag är idag ens.
Jag förklarade under min sista praktik om mina svårigheter. I tro att få mer stöd. Men det fick jag inte.
Kursens ramar var tydliga. Jag skulle klara att vara en färdig pedagog och visa det på bara 6 veckor!! Något som är omöjligt för mig. Det tar tid att lära känna alla barn. Speciellt när man är känslig som jag och känner in så mycket med miljoner intryck hela tiden.
Bara de med adhd kan nog förstå.
Under hela mitt liv har jag känt att jag inte duger, bara för att jag har svårare i vardagen. Och när skolan sa att jag bara hade ETT enda försöka att göra om sista praktiken bröt jag ihop. Varför? Jo för att de hade fortfarande Inte
lyssnat. Jag behövde 10 veckor på mig. Det sa min dåvarande handledare oxå. Men jag fick 6. För så ska det vara.
Jag klarade inte det den gången heller. Och de menade på att allt var över. Allt mitt slit under alla år bortkastat. För nu fick jag ingen mer chans. 2 ynka försök att klara sista terminen. Det är tacken man fick för att ha kämpat som ett djur. ( jag har liksom godkänt i alla kurser, från alla 6 terminer på högskolan innan den sista) men sista dög jag inte.
Problemet är att man kan inte vara sig själv i detta samhälle. Det är så sorgligt.
har man svårare för sig platsar man inte in.
Jag vet att jag borde skaffat en diagnos. För ev hade skolan kunnat gjort annorlunda då. Kan man hoppas. Men jag var ju öppen med mina svårigheter sista försöker. Men istället för en helt ny chans från början med mer stöd så fick jag höra" gå till arbetsförmedlingen" " "du har kostat för mycket" " din handledare har redan lagt tillräckligt med tid på dig" sen ganska lång tid efter fick jag veta att jag visst troligtvis hade haft rätt till hjälp. Om jag haft diagnos. Men de sa dem inte...
Det är tur jag är stark och nu vågar skriva om detta. För många kanske inte kan göra det. Men någon måste säga hur det är.
Jag har även en vän som är i liknande situation. Och idag kastades hon ut från sin nya utbildning. Hon fick bara höra att hon var gullig, men att hon tog för mycket tid på sig att lära. Hon kunde ju bara ta en instruktion åt gången?! (Vad fasiken är samhället så jäkla stressat att man inte ska få tid att lära av misstag längre?) Det verkar inte så. Och är det inte bättre man lär sig en sak ordentligt än många samtidigt?
Speciellt för dem med adhd tror jag det är viktigt att lära sig alla rutiner. En åt gången. Flera saker samtidigt är för mycket för våra hjärnor. ( oftast) nu säger jag inte att hon har de men tänk dem som har de? Som mig? Då kan man inte ha för mycket på en gång.
Min vän skulle ha praktik varje vecka ungefär ända fram till efter sommaren. Hon hade alltså lång tid kvar. Ändå kastar skolan ut henne för att hon har svårt enligt dem? Var hon inte där för att lära sig? Och även om hon haft svårt nu har hon ändå lärt sig mycket? Så då är det väll inget som säger att hon inte skulle klarat att bli trygg i rollen till hösten? Om man går lärling så ska man väll vara där under längre tid å lära sig? Eller är samhället så stressat att man gallrar redan innan utsatt tid? För att man inte ska kosta tid eller pengar i onödan?
Och de värsta jag hört var den kommentaren min vän fick höra om att man fick inte göra misstag där som elev.
Men om man är elev så är man ju där och lär sig!!! Så de menar på att man ska vara perfekt från början? Men vad bra? Vad är då vitsen med en utbildning?
Nä jag vill ha ett kärleksfullt samhälle där man uppskattas för den man är! Där man får de stöd man behöver!
Jag är så otroligt tacksam att jag trots mina egna misslyckanden har försökt fokuserat på mina bra sidor. Jag har inte gett upp. Det har gått över ett år men nu har jag ett jobb! <3Jag är väldigt tacksam över mitt jobb. Jag har växt med jobbet trots att jag innan var på botten. Jag har kollegor som faktiskt förstår att en bra lång introduktion är viktigt. För första gången fick jag den tiden jag behövde för att lära mig rutiner. För första gången känner jag att jag faktiskt kan! Fast jag har mina svårigheter. Jag klarar allt men jag behöver tid! Så all kärlek till mitt arbete! Man kan lära sig! Tar bara lite mer fokus, energi och tid när man har adhd...
Och alla där ute, oavsett vad samhället får en att tro, du duger som du är! Gör din grej! Jag ska fokusera att jobba med mitt kreativa( de positiva med mina svårigheter) jag ska sjunga, måla skapa! Vad vill du göra?:) gör de!