00:53:00
Till min oliver
Senaste tiden har jag blivit smärtsamt medveten om att du inte kommer finnas föralltid min älskade vän. Mitt svansbarn. Jag önskar det, men jag får vara glad för varje sekund jag får leva med dig på jorden. Jag börjar nästan gråta bara av tanken. Inte många som är så speciell som du. Jag vill du ska veta det. Älskade svansbarn. Jag minns när du kom till oss, du var pappas familjs katt. Du valde dock mig redan från början. Tror det var första natten redan, som du la dig på huvudkudden ovanför mig och kurrade. De var vi mot världen. Du sov ofta vid mig. När jag inte mådde bra och hade tvångstankar kom du ofta på kvällen och la dig på min mage och kurrade. Jag kunde gå ut sent på kvällen bara för att leta efter dig<3 För att sen höra dina kurr. Jag älskar dina kurr!<3 Om jag var ledsen för att jag var mobbad i skolan på högstadiet så fanns du där på kvällen och visade vilkorslös kärlek<3
Du fick flytta till grannen sen. Fast jag inte ville...Vilket gjorde mig ledsen. Du var min katt, men vår familj hade hund som du inte var vänn med. Så beslutet hade tagits när jag inte fick vara med, du skulle bo hos grannen.Men jag ropade ändå ibland på dig och du kom när jag ropade oftast. Gosade med dig. När min farmor gott bort och pappa druckit. När jag var själv med min sorg just då, när jag var 16 år, ville hjälpa pappa. När jag var ensam. Då var du där. I min säng och du höll mig sällskap med musiken när jag inte kunde sova. När jag valde att åka hem tillbaka till pappa fast han mådde dåligt. Då fanns du där.
Jag minns att lyckligaste dagen var 2008. Jag hade nyss flyttat ihop med Jörgen i Grängesberg. Sen ringde Linda en dag och sa att Oliver inte kunde bo hos min fd granne längre. Jag visste först inte det gällde dig. Men när jag fick veta det ville jag hämta dig. Min älskade katt. Fast jag bodde i lägenhet ville jag få det att funka. Du skulle varken få somna in pga ingen ville ha dig eller få flytta till någon okänd. Jag övertalade Jörgen att ta hand om dig tills vi hittat nytt hem till dig. Jag ville rädda dig. Dig som jag alltid saknade.
Jag var överlycklig att få tillbaka dig. Jag minns när jag ropade på dig. På samma plats som alltid. Fast jag inte vart din matte under flera år så kom du springandes precis som förr. Förvildad, oborstad, med flygande hår överallt. Men med dinankärleksfulla jamanden.Jag tog med dig hem då. Du vart helt min och ingen kunde stoppa det. Jag gick med koppel med dig för att du skulle få gå ut.Egentligen fick katter inte vara ute där. Men du smet ut via balkongen en dag. Sen fick du gå ut. Du charmade grannarna och Jörgen började gilla dig. Så du blev kvar. Du fick två kattkompisar. Du klarade flytten bra och även nästa flytt till Knutsbo. Nu får du vara ute mer och bo i hus. Du har även charmat grannarna igen. Men älskade katt.<3
Du har tröstat mig mycket. Genom sorg, barnlängtan. Jag älskar dig! I år är du 15 år<3 Jag är glad för alla stunder jag får med dig. Inatt jobbar Jörgen och du håller mig sällskap <3Med dina trygga tassar mot mig. Och med ditt kurr
Önskar alla kunde se vad fina djur kan vara. Jag önskar alla kunde behandla dem som vad det är. Levande individer. <3 dem är en familjemedlem. Dem är som ens barn<3 Dem är ens svansbarn<3 Inget man bara skaffar för att sen göra sig av med.Dem är trofasta<3 Man borde tänka till lika mycket som när man skaffar barn, om man ska skaffa djur...<3